Dynga

Jag är 17 år, snart 18. Och jag kvävs liksom lite varje dag som för mig närmare den helvetiska morgon då jag vaknar upp till en enligt svensk lag mogen, ansvarstagande människa med egen rätt till liv, frihet och egendom. 

För mig är det ganska konstigt att det tycks som om jag är den enda 17 åring i världen som förstår värdet i att vara 17 (eller 16, eller rentav en sketen 15åring).

 

FATTAR NI INTE ATT LIEMANNENS LILLEBROR KNACKAR DÖRR DEN DAG NI FÖRKLARAS MYNDIGA??

 

Nope. Ingen verkar förstå. Därför ska jag nedan redogöra för skräcken som lever i ettan och åttans kombination:

 

FÖR DET FÖRSTA: Inget du någonsin uträttar f o m nu kommer ses som något särskilt ambitiöst, eller viktigt, eller intelligent, eller banbrytande eller häftigt. Allt är förutsägbart eftersom du är en VUXEN människa, du FÖRVÄNTAS vara allt det där, folk kommer bara dunka dig i ryggen med ett "bra jobbat pysen", en bekräftelse på att du lyckas med det du.. ja, borde lyckas med. Så hejdå revolutionerande jag, välkommen vardagsgråa svensson! 

 

Såvida du inte hittar botemedlet mot a) cancer b) hiv eller c) rasism, vill säga. Och då kommer rubrikerna ändå inte lysa riktigt lika starkt som "Bara BARNET hittade botemedlet mot CANCER!!" Sorry. 

 

Ex: .."only seventeen but she walks the streets so mean". Carmen, av Lana del Rey

eller "Her mind's made up, she don't want to go steady
She's only seventeen so she's probably not ready". Norgaard, av The Vaccines. 

SIST MEN INTE MINST: Jag kommer aldrig mer behöva använda mitt falskleg som jag ägnat så många timmar och nervpirrande krogbesök åt. Jag kommer inte kunna vara omogen och galen ute heller i myndig ålder för det är ju inte kul, bara...pinsamt. Som olaglig 17åring på klubb kan man ju dock lika gärna löpa linan ut och bete sig som när man var 14 och drack fast man inte fick; vill säga väldigt dräggigt och töntigt men ack så härligt..

 

Och det var allt! Hoppas ni inte orkade läsa allt och få insikt över era hopplösa livssituationer. 

/ empi